Yrkesetiska problem

2 oktober 2024

Lärarnas yrkesetiska råd har fått frågan om huruvida det är ett yrkesetiskt problem att lärare i sociala medier rekommenderar ADHD-utredningar från ett specifikt företag.

Vi har tidigare uttalat oss om aktiviteter vid sidan om läraruppdraget som kan minska förtroendet för enskilda lärare och lärarkåren som helhet:  

”Medlemmar av en profession som är så beroende av tillit som lärarkåren är kan inte utan vidare växla mellan sin yrkesroll och till exempel rollen som influerare eller försäljare på nätet. Lärarnas yrkesetiska råd vill därför mana till eftertanke och uppmanar alla lärare som profilerar sig på sociala medier att undvika ageranden som kan leda till uppfattningen att antingen deras elever eller yrkesroll utnyttjas för lärarens personliga vinning, att lärarens ageranden inte bygger på ett professionellt ansvar. Vad som står på spel är principen att alla resurser – här lärarens arbetstid och engagemang – bör användas för elevernas bästa, må det vara i planering av undervisning, till egen kompetensutveckling eller annat som i förlängningen gynnar eleverna.”

Samarbeten med företag som genomför utredningar av ADHD innebär att läraren går i god för detta företag, vilket är yrkesetiskt mycket tveksamt, eftersom lärare generellt inte har denna expertis men också för att det bör vara alla elevers rätt att vid behov kunna utredas för exempelvis ADHD, utan extra kostnad för deras vårdnadshavare. Detta knyter an till de yrkesetiska principerna att ”respektera såväl kollegors som andra yrkesgruppers kompetens, skyldigheter och ansvar i skolvardagen” och att ”anlita annan sakkunskap för att vid behov hjälpa eleverna”.

Lärarnas yrkesetiska råd vill återigen mana till eftertanke, för att undvika sammankopplingar mellan uppdraget som lärare och egna kommersiella intressen samt vid behov ta nödvändiga kollegiala diskussioner.

Lärarnas yrkesetiska råd menar att förslaget om informationsplikt i det så kallade Tidöavtalet skulle få en direkt påverkan på arbetssituationen för de som är verksamma i utbildningsväsendet. Om förslaget skulle bli verklighet kan det leda till så allvarliga yrkesetiska problem för lärare att vår slutsats blir att en sådan situation sannolikt skulle innebära att civil olydnad blir den enda rimliga utvägen.

Avtalet mellan regeringspartierna och Sverigedemokraterna rymmer många förslag som regeringen avser att genomföra under mandatperioden. Den skrivning som Lärarnas yrkesetiska råd (Rådet nedan) menar kan leda till svåra yrkesetiska problem för lärare, om den blir verklighet, återfinns i avsnittet Migration under rubriken ”Utökat arbete och förstärkta möjligheter till inre utlänningskontroller och effektivt verkställighetsarbete”. Där finns en punkt som anger att regeringen ska:

”Lämna förslag till en ordning med informationsutbyte och anmälningsplikt mellan Polisen och myndigheter som kan antas komma i kontakt med personer som befinner sig illegalt i landet. Kommuner och myndigheter ska vara skyldiga att informera Migrationsverket och Polismyndigheten när de kommer i kontakt med personer som vistas i Sverige utan tillstånd. Det innebär att myndigheter som en person kan komma i kontakt med får ett ansvar för att säkerställa personens lagliga rätt att vistas i Sverige. Genom informationsplikten ska möjligheterna att leva i landet utan tillstånd försvåras. Det kan finnas situationer där en anmälan skulle strida mot ömmande värden, till exempel i sjukvården.  Undantag från informationsplikten behöver därför utredas närmare.”

Det är inte vår uppgift som lärare och lärarutbildare i ett yrkesetiskt råd att argumentera för eller emot en generös eller restriktiv migrationspolitik men lärare borde undantas från den nu föreslagna informationsplikten.  Vi menar att lagen om informationsplikt – om den blir verklighet, utan att lärare och skolledare undantas från den – kommer att hamna i konflikt med lärares yrkesetik. En konflikt så allvarlig att rådet med all sannolikhet skulle uppmana lärare att ignorera informationsplikten.

Att bryta mot demokratiskt fattade beslut bör bara ske i yttersta nödfall, eftersom demokratin till stor del bygger på att vi som medborgare accepterar även de beslut som vi själva har starka invändningar mot. Det gäller för alla medborgare, som yrkesmänniskor och privatpersoner. Alternativet innebär en risk för ett upplöst samhällskontrakt, där var och en enbart ser till vad som gynnar en själv eller den egna gruppen. Vi menar att förslaget om informationsplikt är just ett sådant nödfall då det är både rimligt och önskvärt att lärare bedriver civil olydnad. Det är det avslutande stycket i lärares yrkesetiska principer, under rubriken ”Lärares samhällsuppdrag” som aktualiseras:

”Lärare har ett viktigt uppdrag i samhället, att ansvara för kommande generationers grundläggande utbildning och fostran. Detta uppdrag formuleras i skolans styrdokument, såsom läroplaner och lagar. Lärare utgår i sin yrkesutövning från det uppdrag samhället ger dem, men reflekterar samtidigt över uppdraget satt i relation till de yrkesetiska principerna. Lärare arbetar i enlighet med det samhällsuppdrag de fått, där det fastlagts genom demokratiska beslut och om det inte strider mot dessa yrkesetiska principer” (Lärarförbundet och Lärarnas riksförbund, 2001, alla citat utan referens nedan är från de yrkesetiska principerna).

Varför bör lärare bryta mot en informationsplikt trots att den ”fastlagts genom demokratiska beslut”? Svaret är att en sådan plikt skulle kollidera med andra plikter som präglar just läraryrket, och med yrkesetiska principer som dessa plikter vilar på. Om lärare skulle välja att åtlyda informationsplikten skulle det medföra att lärare tvingas åsidosätta sin yrkesetik. Detta oavsett om vi ser på frågan ur elevens, förälderns, lärarkårens eller det omgivande demokratiska samhällets perspektiv.

Det inledande avsnittet i lärares yrkesetiska principer har rubriken ”Eleven alltid i centrum”. Denna rubrik kan betraktas som yrkesetikens portalparagraf, som alla andra överväganden bör relateras till. Där står att lärare möter elever ”både som enskilda individer och som en del av ett kollektiv”, att detta ”bidrar till läraryrkets komplexitet” och att ”lärare måste finna en balans mellan att se eleverna som individer och som ett kollektiv”. Vad som här åsyftas är det som präglar varje klassrum, att individuella elevers behov och rättigheter måste sättas i relation till gruppens, en ofta svår uppgift för lärare. Rådet menar att lärare entydigt bör ta ställning för den individuella elevens rätt till utbildning, som även betonas i Barnkonventionen, oavsett om hen fått avslag på en ansökan om uppehållstillstånd eller inte. Att leva gömd kan innebära ett stort lidande för eleven som individ, men lärare kan och bör inte bedöma om detta lidande är större eller mindre än det lidande som skulle uppstå om eleven tvingades åka tillbaka till sitt ursprungsland. Informationsplikten kan komma att upplevas som att lärare ges mandat att ta ställning i frågan om uppehållstillstånd. Den makten över elevers liv bör lärare inte ha.

Att negativt särbehandla en elev, på grund av att hen hör till gruppen barn som saknar uppehållstillstånd i Sverige, är enligt Rådet i strid med såväl Barnkonventionen som lärares yrkesetik. Oavsett den juridiska bedömningen av en elevs eventuella rätt till uppehållstillstånd är det uppenbart att eleven själv ofta anser att en utvisning skulle innebära svårt lidande. Att då medverka till att verkställa utvisning genom att agera i enlighet med den föreslagna informationsplikten vore att ignorera principen att ”alltid bemöta eleverna med respekt för deras person och integritet samt skydda varje individ mot skada, kränkning och trakasserier” och därmed omöjliggöra plikten att ”verka för förtroendefulla relationer med eleverna”. Det vore såväl respektlöst, som integritetskränkande och förtroendeskadande att lämna ut sådan personlig information om elever till utomstående.

Den kanske tydligaste yrkesetiska principen som den föreslagna informationsplikten krockar med är just att lärare ska ”vara varsam med information om eleverna och ej vidarebefordra information som mottagits i tjänsten om det inte är nödvändigt för elevens bästa. Detta stöds även av gällande sekretesslagstiftning. Om Tidöavtalets skrivningar blir juridisk verklighet innebär det en förändring av dagens syn på sekretess, något vi anser vore en olycklig utveckling. Vissa lärare skulle kunna tolka det som att det är för ”elevens bästa” att lämna landet, och därför ange eleven till myndigheterna. Det står givetvis lärare och andra yrkesgrupper fritt att som privatpersoner tycka att de bör ange elever till migrationsmyndigheter. Men att i yrkesrollen agera utifrån privata politiska värderingar vore en yrkesetisk överträdelse. När det kommer till migrationsfrågan kommer det alltid vara omöjligt för lärare att avgöra vad som är ”för elevens bästa” då de inte har, eller ska ha, varken den information eller den sakkunskap som krävs för ett sådant ställningstagande. Läraren riskerar därmed att kliva över en moralisk gräns, och åsidosätta sitt yrkesetiska ansvar för sina elever som individer.

Dessutom är personliga uppgifter om elevers migrationsstatus av sådan karaktär att lärare sannolikt inte har tillgång till dem. Lärare ska endast ha tillgång till sådan information om eleverna som är av betydelse för hur läraren lägger upp sin undervisning. Skrivningarna om informationsplikt skulle kunna tolkas som att lärare även är skyldiga att ta reda på hur elevernas migrationsstatus ser ut. Detta är en arbetsuppgift som ligger utanför lärares professionella uppdrag och det finns en risk att gränserna för vad som ska betraktas som känslig information luckras upp.

När det gäller lärares relation tillföräldrar eller andra vårdnadshavare till elever som lever i Sverige och går i svensk skola, utan att ha uppehållstillstånd, gäller samma yrkesetiska princip som i relationen till andra vårdnadshavare. Den är att lärare ska ”verka för att upprätthålla förtroendefulla relationer med eleverna och med deras föräldrar/vårdnadshavare och vara lyhörda för deras synpunkter”. Att vara lyhörd innebär inte att tillmötesgå alla föräldrars önskemål eller krav i alla situationer, eftersom föräldrar ibland kan begära vad som är orimligt. Det centrala i detta sammanhang är att även dessa föräldrars barn har rätt till utbildning, en rätt som i Barnkonventionen inte är villkorad som rätt till utbildning i det egna hemlandet. Barn har rätt till utbildning, punkt.

Även lärarkåren som helhet kan skadas om Tidöavtalets förslag om informationsplikt blir verklighet. Vi ser tre negativa konsekvenser för lärarkåren som grupp som troliga. Den första är att vi decimeras. Åtskilliga lärare har i sociala medier redan klargjort att de kommer att sluta arbeta i skolan om de åläggs att ange sina egna elever. Det finns också skäl att tro att färre studenter skulle söka till landets lärarutbildningar, om det var känt att de utbildade sig för ett yrke där föreslagna informationsplikt juridiskt skulle kopplas till uppdraget som lärare. Den redan idag svåra lärarbristen riskerar att förvärras, vilket skulle gå ut över samtliga elever, och på sikt påverka det svenska samhället som helhet negativt.

Det finns även en risk att lärarkåren skulle splittras. En majoritet av lärarna tycks vara emot informationsplikten (Olsson 2022). Det finns även lärarröster som i offentligheten argumenterar för att den planerade informationsplikten bör följas (Ferhatovic 2023). Hos dessa lärare finns ofta en konsekvensetisk tanke om att det är beklagligt att enskilda elever kommer att drabbas genom att bli utvisade, men att följderna av att migrationspolitiken inte efterlevs genom att utvisningar genomförs är allvarligare. Tänkta goda konsekvenser för samhället bedöms som viktigare än att undvika det lidande som de enskilda eleverna fruktar.

Lärare behöver inte, rentav bör inte, vara överens om allt. I en stark och levande profession ska det finnas utrymme för konflikter om undervisningens mål, innehåll och metoder. Utan sådana friktioner riskerar utvecklingen att stanna av, att saker bara går på rutin. Den konflikt vi ser framför oss i det här fallet är av ett annat slag. Den handlar om någonting större än undervisningens syfte, innehåll och form. Elevernas själva liv, säkerhet och hälsa står på spel. I förlängningen handlar det om mer än vad vi gör i vårt yrke. Hur vi förhåller oss till informationsplikten kommer att tolkas som att vi visar vilka vi är som människor, och hur vi låter det påverka oss i vårt arbete som lärare. Inom Rådet är vi oroliga för vad denna splittring kan leda till på enskilda skolor, och mellan lärare i vårt land som helhet. En sådan konflikt kan bli oresonlig och destruktiv, på ett sätt som kan gå ut över många elevers utbildning.

En tredje risk för lärarkåren – om informationsplikten blir lag, och lärare och skolledare inte undantas från den – är att förtroendet för oss som yrkesgrupp skadas allvarligt. Vi tänker i första hand på elevers och föräldrars förtroende, men också på andra människors tillit till lärare i det omgivande samhället. Även om det finns många föräldrar och andra svenskar som önskar att lärare skulle åtlyda den tänkta informationsplikten, så finns det också en stor grupp medborgare som skulle se ett sådant handlande som ett svek och ett moraliskt tillkortakommande. Lärare kan komma att betraktas – nu och i framtiden – som osjälvständiga tjänstepersoner, som objekt, beredda att genomföra vad som helst utan närmare eftertanke. Lärare som yrkesgrupp har inte, och ska heller inte, tagit ställning till regeringens migrationspolitik och utbildningsväsendet är inte en institution med uppdrag att ansvara för att verkställa politik inom det området. Det är inte svårt att föreställa sig en annan slags framtida riksdagsmajoritet som skulle kunna kräva andra saker av lärare. Även då bör vi som lärare agera som moraliska subjekt och överväga civil olydnad, om politiker av annat slag begär att vi ska ta andra hänsyn än de vi bedömer är för våra elevers bästa. Vår professions yrkesetiska principer är inte att betrakta som ett ”policydokument” som kan förändras i samma takt som svängningarna i partipolitiken.

Gällande lärares arbete i relation till det omgivande demokratiska samhället anger våra yrkesetiska principer att lärare bör ”påtala och engagera sig mot sådana utvecklingstendenser och handlingar i skola och samhälle som kan skada eleverna”. Vi ser förslaget om informationsplikt som just en sådan tendens. Vi ser en risk att mellanmänsklig misstro gror, om människor i vissa yrkesgrupper förväntas göra saker som var otänkbara när de sökte sig till yrket. Precis som ingen ska behöva tvivla på att läkare eller sjuksköterskor alltid vill bota och lindra lidande, behöver det omgivande samhället lita på att lärare har en uppgift; att undervisa och skapa miljöer för lärande genom förtroendefulla relationer med sina elever. Lärare ska inte vara ett verktyg som den för tillfället styrande riksdagsmajoriteten kan använda för att ”verkställa” politik inom andra områden än utbildning. En demokratisk stat måste använda andra medel, än att missbruka lärarkårens förtroende hos elever, föräldrar och allmänhet för att uppnå mål som att utvisa fler människor från Sverige. Lärare arbetar med och ansvarar för elevers utbildning och fostran, inget annat.

Den samhälleliga tilliten – som bland annat bygger på att vissa yrkesgrupper har vissa specifika uppgifter för att bidra till ett gott samhälle – riskerar att trasas sönder i angiverisamhällen. Demokratier är bräckliga och det finns därmed en befogad rädsla för att ett sådant angiverisamhälle hamnar i ett sluttande plan, där även andra grupper kan anges.

Lärarnas yrkesetiska råd föreslår

• att nuvarande regering inte går vidare med detta förslag som innebär att lärare, skolledare eller andra anställda inom skolan involveras i genomdrivande av utvisningsbeslut.
• att alla Sveriges lärare – om förslaget blir verklighet – sätter yrkesetiken främst och därför enbart lämnar information om elever till Migrationsverket, Polismyndigheten eller annan myndighet om det tydligt klargjorts hur informationsutbytet ska leda till det bästa för eleven. Detta även om det skulle innebära civil olydnad och vägran att uppfylla föreslagen informationsplikt.
• att alla Sveriges skolledare, och samtliga andra anställda i skolan, följer Sveriges lärares exempel, om informationsplikten blir juridisk verklighet.
• att lärare som kollegor – på enskilda skolor och i andra sammanhang – diskuterar hur den föreslagna informationsplikten förhåller sig till vår yrkesetik.

Referenser

Ferhatovic, M. (2023) Lärare upprörda över förslag om att anmäla papperslösa elever. Dagens Nyheter, 2023-04-16. https://www.dn.se/sverige/larare-upprorda-over-forslag-om-att-anmala-papperslosa-elever/

Lärarförbundet och Lärarnas riksförbund (2001) Lärares yrkesetik

Olsson, E. (2022) Tidöförslaget: 9 av 10 lärare vägrar ange elever. Vi lärare, 2022-10-28

Lärarnas yrkesetiska råd (Rådet nedan) har i ett tidigare uttalande diskuterat hur angeläget lärares engagemang i det omgivande samhället är, och samtidigt betonat vikten av klokt omdöme i offentliga sammanhang. Här talar vi om en aspekt av det, när lärare som individer engagerar sig i sociala medier, och det specifika när kommersiella intressen kopplas samman med lärare. Frågan har delat lärarkåren, uppmärksammats i massmedia och det finns yrkesetiska dimensioner som vi i Rådet önskar att lärare diskuterar kollegialt. Detta uttalande är främst inriktat på vad vi ser som problematiskt, potentiellt skadligt, men vi vill betona att vi generellt ser positivt på när lärare i sociala medier synliggör det goda arbete de gör. Det kan ske enskilt, men ännu hellre i kollegialt samarbete.

Vi diskuterar inte här vad som är arbetsrättsligt godtagbart eller inte, i relation till lärares bisysslor, utan enbart vad vi ser som yrkesetiska aspekter på detta. Lärare som är aktiva på sociala medier, och även säljer eller marknadsför produkter och tjänster, är ett internationellt fenomen. Rådet fokuserar här på yrkesetiska frågor i relation till det svenska samhället, och menar att tre sådana frågor är nödvändiga att beakta när lärare finns på sociala medier: elevers integritet, kvaliteten i lärares arbete, och tilliten från elever, vårdnadshavare och det omgivande samhället.

Vad gäller elevers integritet finns den yrkesetiska principen om att ”vara varsam med information om eleverna och ej vidarebefordra information som mottagits i tjänsten om det inte är nödvändigt för elevens bästa”. Att dela med sig av sin undervisning och sina yrkeserfarenheter kan föra med sig mycket positivt, så länge det görs med hänsyn till elevernas integritet. Till exempel kan möjligheten för föräldrar att få insyn i skolverksamheten stärka banden mellan hem och skola samt bidra till att vårdnadshavare engagerar sig mer i elevernas utbildning. Det kan också vara inspirerande för lärare att ta del av hur kollegor på andra skolor bedriver och utvecklar sin undervisning, ett sätt att gestalta den yrkesetiska principen om ”god kollegialitet”, genom att vara generös med undervisningsidéer och material. Det är dock rådets uppfattning att om bilder och videoinspelningar från undervisningssituationer ska publiceras, bör de uteslutande delas från officiella skolkonton. Elever som figurerar på bilder och inspelningar, samt i tillämpliga fall deras vårdnadshavare, ska ha gett sitt samtycke till att materialet publiceras. Lärare bör undvika att dela sådant material från privata konton, i synnerhet om det finns risk att det uppfattas som att eleverna används i marknadsföringssyfte, för läraren själv eller för produkter som säljs eller annonseras via kontot. I en mening kan lärare aldrig sägas vara helt privata, när de ger sig ut i den digitala offentligheten. Privata ageranden kan påverka lärarens och lärarkårens professionella trovärdighet. Skolans klassrum, och de digitala forum som hänger samman med dem, bör vara reklamfria zoner. En fråga på längre sikt är vem eller vilka som äger det digitala materialet, och om det kan användas i framtiden på sätt som eleverna kan uppleva som integritetskränkande.

Lärare ska också förbättra kvaliteten i undervisningen, enligt de yrkesetiska principerna utifrån en ”vetenskaplig kunskapsbas” och ”beprövade pedagogiska erfarenheter”. Ett problem i den svenska skolan är att alla elever inte har likvärdig tillgång till goda läromedel, där vissa huvudmän av budgetskäl skär ner på nödvändiga inköp. Detta kan leda till att lärare oftare än tidigare väljer att göra sina egna läromedel. En stark och kreativ lärarprofession bör vara delaktig i skapande av utbildningsmaterial, vilket möjliggör att de anpassas så att de fungerar väl i undervisningen. När lärare på egen hand producerar, marknadsför eller säljer undervisningsrelaterade material vilar ett ansvar på dem att säkerställa att kraven på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet uppfylls, att lärares autonomi, deras professionella frihet, inte missbrukas. Detta får inte kompromissas med, till förmån för innehåll eller metoder som väljs av kommersiella skäl snarare än pedagogiska. Det skulle försämra elevernas möjlighet till en god kunskapsutveckling, och till att undergräva förtroendet för lärarkåren. Ett sätt att ta tillvara beprövad erfarenhet är att inhämta stöd, synpunkter och råd från utbildade och erfarna lärarkollegor. På så vis kan det kreativa i läraryrket kombineras med kollegialt kritiskt tänkande. Ett sätt att tillgodose kravet på vetenskaplig grund är att, vid behov, be om synpunkter på det aktuella materialet från relevanta ämnesexperter på universiteten.

Tillit är centralt i lärares yrkesetik, på två sätt. Lärare ska ”verka för att upprätthålla förtroendefulla relationer med eleverna och med deras föräldrar/vårdnadshavare och vara lyhörda för deras synpunkter”. På ett övergripande plan anges att lärares arbete ”bygger på samhällets tillit och fordrar ett stort yrkesansvar”. Utan denna tillit är det svårt att bedriva en framgångsrik undervisning och hjälpa eleverna att utveckla de kunskaper och värden som de som individer, och Sverige som samhälle, behöver. Lärare kan via sociala medier bidra till att stärka elevernas, vårdnadshavarnas och det omgivande samhällets förtroende, både för skolan och lärarkåren. För att detta ska ske krävs kloka och genomtänkta handlingar som visar att det är utvecklandet av färdigheter, kunskaper och värden som är i fokus, samt elevernas integritet och välmående. Medlemmar av en profession som är så beroende av tillit som lärarkåren är kan inte utan vidare växla mellan sin yrkesroll och till exempel rollen som influerare eller försäljare på nätet. Rådet vill därför mana till eftertanke och uppmanar alla lärare som profilerar sig på sociala medier att undvika ageranden som kan leda till uppfattningen att antingen deras elever eller yrkesroll utnyttjas för lärarens personliga vinning, att lärarens ageranden inte bygger på ett professionellt ansvar. Vad som står på spel är principen att alla resurser – här lärarens arbetstid och engagemang – bör användas för elevernas bästa, må det vara i planering av undervisning, till egen kompetensutveckling eller annat som i förlängningen gynnar eleverna.

Lärarnas yrkesetiska råd rekommenderar lärare att

• Vara varsam med att publicera bilder eller filmer där elever förekommer.
• Undvika alla sammankopplingar mellan uppdraget som lärare och egna kommersiella intressen.
• Uppmärksamma kollegor på, och vid behov ta nödvändiga diskussioner, när yrkesetiken hamnar i konflikt med kommersiella intressen.

Josef vågar inte bära sin kippa. Amina ifrågasätts för att hon äter griskött, Ahmed för att han inte gör det. Edith vågar inte berätta att hon är kristen och vill konfirmera sig. Tomas blir retad för att han inte tror att Gud finns. Fatimas föräldrar tvingar henne att bära hijab, medan Solin bär sin mot föräldrarnas vilja. Lydia och några av hennes vänner önskar ett andaktsrum på skolan, men har fått nej. Rut döljer sin davidsstjärna under tröjan.

Dessa exempel, med andra namn, har vi i Lärarnas yrkesetiska råd (Rådet nedan) mött. De bör leda till tankearbete och samtal på skolor om religionens roller i samhället, på skolor, i elevers och lärares liv och vi vill bidra till sådana samtal. I denna text fokuserar Rådet på religiösa uttryck i skolan och hur lärare kan förhålla sig till dem.

Uttrycket ”tror gör man i kyrkan” återspeglar en tanke som kan orsaka problem, en tanke som är vanligt förekommande i Sverige. Den är att religion främst, eller kanske bara, handlar om att tro på något eller någon, och att det avgränsas till en speciell plats en viss dag i veckan. För många religiösa människor i världen, och i Sverige idag, är det främmande. Den religiösa tron kan vara viktig för dem, men annat kan vara minst lika angeläget. Gemenskapen i vardagen med människor från samma grupp kan ge trygghet och glädje. Att leva sin religion, exempelvis genom att äta eller klä sig på ett visst sätt, eller att under några pauser under dagen stillna i bön, kan vara djupt betydelsefullt, en del av identiteten, av att vara människa. Dessa människor tror, men att göra saker är också en viktig del av deras religionsfrihet i ett demokratiskt land som Sverige.

Vad rör detta lärare? Ett svar är att om man tar den yrkesetiska grundtanken om att eleven ska vara i centrum på allvar, bör det vara elevens egna behovsom så långt som möjligt bör stå i centrum, om det inte finns tungt vägande skäl emot. Det kan gälla att lärare gör sitt yttersta för att ingen elev ska behöva uppleva något av det som beskrevs i inledningen ovan. Det kan också gälla att möjliggöra eller underlätta religionsutövning för elever, som på skolor där andaktsrum ställts i ordning för dem som önskar be under rasten, eller hitta stunder för stillhet under en intensiv skoldag.

Vissa hävdar att religion enbart är en privatsak och inte har i skolan att göra. Rådet menar att detta bör ifrågasättas. Lärare ska inte propagera för att religionsutövning är något gott i sig, eller ta ställning för en religion på andra religioners bekostnad. Däremot bör lärare och skolor möjliggöra för enskilda elever att göra vad de menar är gott, och menar att de själva mår väl av. Så länge denna religionsutövning inte skadar eleverna eller någon annan, eller försvårar den pedagogiska verksamheten, har Rådet svårt att se några rimliga argument mot att lärare underlättar för elever som vill utöva sin religion under pauser under skoldagen. Vissa lärare, eller andra på skolan, kan ha privata invändningar mot religionsutövning i allmänhet, eller mot enskilda religioner. Dessa åsikter är just privata, och de bör inte en professionell lärare propagera för i skolan. Att vissa elever och föräldrar söker sig till konfessionellt inriktade friskolor kan delvis bottna i att kommunala skolor signalerar att religionsutövning är något suspekt.

En andra invändning mot att underlätta för religionsutövning formuleras i termer av ”om vi accepterar X, så kommer det att komma krav på Y, och hur ska vi då kunna förhindra Z”. Även denna tankefigur bör ifrågasättas, och ett exempel illustrerar. Lärare som efter yrkesetisk reflektion tar tydlig ställning för elevers rätt att bära hijab, kan lika klart ta ställning mot andra elevers önskan att bära niqab under skoltid. Skälet är att niqaben försvårar den kommunikation som är nödvändig i all undervisning.

En tredje invändning är att ”barn och ungdomar vet inte alltid sitt eget bästa på längre sikt, och att sätta eleven i centrum innebär inte att man alltid bör tillmötesgå dem i nuet”. Rådet instämmer i det, men vi menar att det inte bör tillämpas på religionsutövning i allmänhet. Utgångspunkten bör vara att respektera den enskilda elevens vilja. Varje elev måste bemötas med respekt för sin person, men bör få sina föreställningar om världen utmanade. Varje elev har rätt till sina egna åsikter, men det betyder inte att eleven alltid bör få ha dem ifred. Detta gäller alla, även de elever som lärare betraktar som utsatta. Religion kan inspirera människor till att hjälpa fattiga och förtryckta till ett fritt och värdigt liv. Den kan ge glädje och mening, trygghet och tröst i det egna livet. Religion i andra sammanhang kan bidra till att människors frihet och värdighet förtrycks. Den kloka läraren talar nyanserat med elever om dessa olika möjliga konsekvenser av religionsutövning. Han eller hon observerar också om elever legitimerar förtryck med sin egen religiösa tradition och undervisar om vad konsekvenserna av religiöst tvång kan bli för människor.

Lokalpolitiker i flera svenska kommuner har infört förbud mot att flickor täcker sitt hår i skolan, med motiveringen att man vill verka för jämställdhet, och mot föräldrars och andras förtryck i ”hederns” namn. Lärares yrkesetik betonar vikten av förtroendefulla relationer med vårdnadshavare, och i det ingår att arbeta för att alla barn har frihet både till och från religion, även om den är mycket viktig för familjemedlemmarna. Det är en känslig och viktig fråga att samtala om, där den enskilda läraren kan behöva stöd av kloka kollegor och skolledare. Familjer och släkter kan, som religiösa och andra gemenskaper, vara det som ger glädje och mening i livet åt barn och ungdomar. Tyvärr kan dessa gemenskaper också rymma förtryckande hierarkier och lidande.

Att vissa flickor och pojkar får sina liv begränsade av familjemedlemmar, i deras religions namn, får dock inte användas som argument för att begränsa religions- och yttrandefriheten för alla, på ett sätt som skulle skada enskilda människor, och ytterst vår demokrati. Rådet ger sitt helhjärtade stöd till de lärare och skolledare som tar strid för elevers religiösa frihet och integritet, gentemot de som vill inskränka den.

Lärarnas yrkesetiska råd uppmanar lärare

• att respektera elevers rätt att uttrycka sin religiositet, i exempelvis det egna valet av klädsel, så länge det inte kränker någon annans rättigheter, eller utgör ett hinder i undervisningen.
• att föra ömsesidigt respektfulla samtal med föräldrar om elevers religiösa uttryck, men där läraren tar tydlig ställning för den enskilda elevens rätt att exempelvis bära religiös klädsel, eller att inte göra det.
• att undervisa och samtala med elever om religioners olika funktioner i samhällens och i människors liv, på gott och ont, utifrån kunskap, respekt och kritiskt tänkande.
• att ta ställning mot bestämmelser som inskränker elevers frihet att uttrycka sin religiositet i valet av kläder, eller att på andra vis uttrycka sin religiösa tillhörighet, så länge det inte kränker någon annans rättigheter, eller utgör ett hinder i undervisningen.

Lärarnas yrkesetiska råd (Rådet nedan) uppmuntrar att lärare i offentligheten engagerar sig i frågor som rör skolan, i allt från förändrade kursplaner och resurstilldelning, till hur styrningen av skolan och timplaner borde se ut. Då visar lärare att de är en del av en profession som tar ansvar för det för oss viktigaste i samhället, våra barns och ungdomars utbildning.

Rådet uppskattar också lärare som engagerar sig i det övriga samhällslivet, som privatpersoner och medborgare, exempelvis inom föreningsliv och partipolitik, i religiösa samfund eller i sociala medier. Vi ser dessa lärare som möjliga förebilder för elever, lärare som gestaltar att demokrati är en levande process som är helt beroende av att människor engagerar sig, för samhällets och andra människors bästa. Sådana lärare visar med sina egna personer att demokrati inte är något som bara klaras av vid valurnan var fjärde år, och de ger hopp om att fler, exempelvis deras egna elever, kan göra likadant.

När rapporter visar att en stor andel lärare tvekar att säga sin mening, av rädsla för repressalier från arbetsgivaren, ser vi det inte bara som ett tecken på en destruktiv ledningskultur och skadlig arbetsmiljö, utan även som ett yrkesetiskt problem. I förlängningen skadar det demokratin, som vi vill se den. Enligt de yrkesetiska principerna bör lärare ”påtala fel, komma med konstruktiv kritik och i yttersta fall genom aktivt handlande ingripa mot sådant som strider mot den människo- och kunskapssyn som lärares yrkesetik vilar på”. De bör ”påtala och engagera sig mot sådana utvecklingstendenser och handlingar i skola och samhälle som kan skada eleverna”. Lärare som tiger om för eleverna angelägna frågor i en tystnadskultur är inte de modiga, frispråkiga och samtidigt omdömesgilla förebilder, som de är tänkta att vara.

Rådet vill dock bidra till en diskussion om två möjliga problem som kan uppstå när lärare engagerar sig i och för det omgivande samhället. Det ena gäller kommersiella intressen. Det andra, som diskuteras mer utförligt, gäller förtroendet för lärares saklighet och allsidighet i politiska eller religiösa sammanhang, som ofta rymmer etiska frågor.

I några medialt uppmärksammade fall har lärare som är aktiva på sociala medier, som så kallade ´influencers´, kopplat samman den egna rollen som lärare med kommersiella intressen. Rådet ser det som problematiskt. Det förtroende som en lärare ska inge i egenskap av just lärare bör inte användas för syften som inte har med elevers fostran och kunskapsutveckling att göra, exempelvis att sälja eller göra reklam för icke skolrelaterade varor och tjänster. Att göra det kan skada förtroendet för den enskilda läraren, och i förlängningen för dennes kollegor och lärarkåren som helhet. Om en lärare har en bisyssla krävs egen yrkesetisk reflektion om bisysslan kan påverka omgivningens tilltro till henne eller honom som yrkesmänniska. Rådet hoppas att lärare på den enskilda skolan kan föra en respektfull och samtidigt tydlig kollegial diskussion om vad som är rimligt, och inte, vad gäller bisysslor. Det andra möjliga problemet aktualiseras av lärares engagemang på fritiden inom exempelvis politiska eller religiösa sammanhang, eller i föreningslivet. Som sagt ser Rådet generellt positivt på detta, då dessa lärare kan bidra till att vitalisera demokratin och fungera som förebilder för elever. Problemet som kan uppstå är om läraren bär med sig sitt engagemang in i mötet med eleverna, utan att ge kompletterande bilder i frågor som kan vara omtvistade. Exempelvis kan lärare som privatpersoner ta offentlig ställning i laddade moraliska frågor, som samlevnadsfrågor, klimatfrågan eller Sverige som mångkulturellt eller mångreligiöst samhälle. I lärares uppdrag ingår dock att undervisa sakligt och allsidigt, och att inte oreflekterat förmedla privata värden eller normer, som vore de sanningar eller något alla elever måste instämma i. Vad som står på spel är den enskilda elevens rätt att utveckla sin egen omdömesförmåga och den enskilda lärarens, i förlängningen hela lärarkårens, trovärdighet.

Ett exempel kan vara lärare som brinner för ökad jämställdhet mellan könen, och utifrån detta ensidigt tar ställning i omtvistade politiska frågor, som individualisering/kvotering av föräldraledighet. Risken kan då vara att elever som tänker annorlunda än läraren tystnar, och föräldrars förtroende för läraren skadas. Ett annat exempel kan vara en lärare som är engagerad i ett parti som ser negativt på att Sverige idag är ett mångkulturellt och mångreligiöst samhälle. Om inte läraren kan ge en balanserad bild i mötet med elever, genom att också ge exempel på de ”värden som ligger i en kulturell mångfald” (Lgr 11) kan vissa elever med utländsk bakgrund tro att läraren inte önskar att de fanns i Sverige, eller i det egna klassrummet.

Det yrkesetiska dilemma som här aktualiseras finns mellan raderna i läroplanens värdegrundstext. Där anges att lärare ska bedriva undervisning som är ”saklig och allsidig”, att alla ”föräldrar ska med samma förtroende kunna skicka sina barn till skolan, förvissade om att barnen inte blir ensidigt påverkade till förmån för den ena eller andra åskådningen”.

I samma avsnitt anges att lärare ”ska hävda de grundläggande värden som anges i skollagen och i denna läroplan och klart ta avstånd från det som strider mot dem” (Lgr 11) Problemet är att det inte alltid är tydligt när det är rimligt att lärare förmedlar vad de, eller samhället i vid mening, menar är rätt eller orätt, gott eller ont, och när det är rimligt att prövande och nyfiket diskutera omdebatterade frågor med eleverna. Undervisningen ska vila på vetenskaplig grund, vilket innebär att lärare bör ta ställning där det råder samsyn, eller näst intill, bland de forskare som ägnat sina yrkesliv åt en viss fråga, som människans påverkan på klimatet. Somliga källor är mer trovärdiga, har större tyngd, än andra. Källkritik är viktigt, men även ´källtillit´ behövs.

Utöver detta, att vissa fakta bör betraktas som grundläggande, menar Rådet att några ställningstaganden i värdefrågor borde vara självklara. Det kan gälla att direkt rasistiska, antisemitiska, islamofobiska eller sexistiska ord och handlingar motarbetas på olika sätt. Det kan gälla att ta ställning för pojkars och mäns rätt att ägna sig åt intressen och yrken som av många anses ´kvinnliga´, och motsvarande för flickor och kvinnor. Det kan också innebära att som lärare tydligt ställa sig bakom människors rätt att leva sina liv utan att begränsas av oreflekterade heterosexuella normer, som ett uttryck för dessa personers mänskliga rättigheter. I andra moraliskt laddade spörsmål – som vilka rättigheter djur bör ha, hur en politik för jämställdhet bör se ut i detalj, vilken migrationspolitik som är önskvärd, och många andra frågor – menar Rådet att lärare gör klokt i att ofta avstå från att förmedla vad de själva menar är rätt och gott. Om läraren berättar för eleverna om egna personliga övertygelser i liknande frågor är det viktigt att alla elever förstår att det just är lärarens personliga uppfattningar. Eleverna bör veta att andra kloka personer landat i andra ställningstaganden i samma fråga. Lärare bör främst anstränga sig för att eleverna utvecklar kunskaper om de olika sakfrågorna, och bidra till att elever utvecklar sin förmåga att bedöma styrkor och svagheter i olika argument. Då kan de bilda sig egna genomtänkta uppfattningar i kontroversiella frågor, och förhoppningsvis handla därefter som ansvarstagande medmänniskor och medborgare.

Vad som försvårar det yrkesetiska dilemmat med att hitta en balans mellan att å ena sidan förmedla och, å andra sidan, med elever diskutera vad som är rätt och gott, är att värden och värderingar, även de vi ibland kallar grundläggande, förändras över tid. Exempelvis har aga varit en självklarhet i nästan hela Sveriges historia. Vid en viss tidpunkt menade tillräckligt många personer i vårt land att det är moraliskt fel att bestraffa barn fysiskt i syfte att fostra dem till goda människor, och följden blev att det sedan 1979 är uttryckligen förbjudet i lag, för både föräldrar och lärare. Det som de flesta tidigare förmodligen såg som en självklarhet, betraktar många idag som oacceptabelt, som övergrepp mot barn. Om några år kan andra moraliska frågor förändras på liknande sätt.

Att elever, föräldrar och det omgivande samhället har förtroende för lärares arbete är grundläggande för läraryrkets legitimitet. Detta förtroende kan dock naggas i kanten om lärares engagemang i och för det omgivande samhället uppfattas som tvivelaktigt, exempelvis partiskt på ett sätt som inte gynnar elevernas bästa. Rådet uppmuntrar olika former av samhällsengagemang hos lärare, men uppmanar samtidigt till att …

• … lärare är omdömesgilla i offentliga sammanhang, så att det inte kan uppfattas som att lärarens engagemang bottnar i något annat än elevernas och samhällets bästa, exempelvis personlig vinning av något slag.
• … läraren enskilt reflekterar över hur hens personliga etik påverkar de egna tolkningarna av värdegrundsuppdraget i läroplanen och de yrkesetiska principerna.
• … lärare bidrar till återkommande yrkesetiska diskussioner med kollegor om relationen mellan lärarnas personliga etik och arbetet med värdefrågor tillsammans med elever.

Lärarnas yrkesetiska råd, februari 2020

Johan får ett mail från en upprörd förälder som hävdar att dottern ”indoktrineras” av Johan och kollegorna på förskolan, i vad pappan kallar ”mångkulturell propaganda”, och att problemen i samhället skulle lösas om invandringen av muslimer till Sverige stoppades.

Fatima, som arbetar på högstadiet, försöker i sin undervisning ofta nyansera vissa elevers negativa uppfattningar om hur ”alla svenskar” är, att de ”struntar i sina föräldrar”, är ”rasister” och ”dricker alkohol varje helg”.

Dessa två erfarenheter aktualiserar ett uppdrag för alla lärare, att motverka främlingsfientlighet. Lärare ska förmedla vissa värden, som ”solidaritet” med människor som har det svårt, och hjälpa barn och elever att, som det är formulerat i grundskolans läroplan, ”inse de värden som ligger i en kulturell mångfald”. Ett övergripande yrkesetiskt dilemma för lärare är att undervisningen också ska vara ”allsidig”, ”icke-konfessionell” och ”framhålla betydelsen av personliga ställningstaganden och ge möjligheter till sådana”. Lärare bör inte i undervisningen ta ställning för eller emot en religiös tradition, heller inte för eller emot politiska partier. Varje förälder, oavsett religiös eller politisk tillhörighet, ”ska med samma förtroende kunna skicka sina barn till skolan, förvissade om att barnen inte blir ensidigt påverkade till förmån för den ena eller andra åskådningen” (Skolverket 2011, s. 6f). Lärare ska förmedla, diskutera och även gestalta värden som ofta är omtvistade. Att tolka och arbeta med dem i praktiken är en del av det yrkesetiska professionella ansvaret.

Denna utmaning blir konkret, då främlingsfientlighet uttrycks i många sammanhang som barn, elever och lärare är del av. Det gäller bland annat budskap som framförs i sociala medier, i flygblad på skolor och i den politiska debatten. I många europeiska länder, inklusive Sverige, har partier som omväxlande benämns ”populistiska”, ”högerextrema”, ”främlingsfientliga” eller rentav ”rasistiska” blivit invalda i parlament och i andra demokratiska sammanhang.

För att lärare ska kunna motverka främlingsfientlighet krävs tankearbete om didaktiska frågor: En genomtänkt uppfattning om vad främlingsfientlighet är, kollegialt diskuterade idéer om hur arbetet klokast kan bedrivas med vilka barn och elever vid vilka tidpunkter, samt reflektioner över varför detta uppdrag är viktigt. Med detta uttalande vill Lärarnas yrkesetiska råd (”Rådet” nedan) främst bidra till samtal om vad- och varför frågorna.

Vad främlingsfientlighet kan vara
Rådet menar att varje människa är ett mångbottnat mysterium. En person kan – i ett påhittat exempel – se sig som mor, partipolitiskt aktiv, dotter, fotbollsfanatiker, syster, troende, vän, palestinier, partner, konstpassionerad, kusin, musikälskare, kvinna, lärare och på många andra sätt. Varje människa är i denna mening en främling, som i sin tur är främmande inför andra personer, grupper och företeelser. Därför uttalas ofta i läroplaner att elever ska kunna leva sig in i andra människors situation och respektera deras egenvärde. För att detta ska kunna uppnås krävs också kunskaper om hur andra lever och tänker.

Ordet ”främlingsfientlighet” antyder att vi kan förhålla oss till främlingar på olika sätt. Ett förslag är att fientligheten uppträder vid ”ensidigt avståndstagande”, på en skala med sex förhållningssätt till det, den eller de främmande: Nyfikenhet – bejakande – tolerans – vrede – ensidigt avståndstagande – hat. Främlingsfientlighet innebär ett förhållningssätt till det främmande som präglas av ensidigt avståndstagande eller hat.

• Nyfikenheten innebär att subjektet – exempelvis du – möter något främmande, till exempel den ovan nämnda personen, och vill veta mer om hennes sätt att leva och handla, tänka och känna.
• Bejakandet betyder att du börjar bli bekant med det tidigare helt främmande, och betraktar det nyupptäckta som positivt, för dig själv, andra eller för samhället som helhet.
• När du tolererar den främmande (företeelsen, individen, gruppen eller traditionen) är det här lika med att ogilla den, eller en del av den. Den ökade kunskapen har lett till en negativ värdering, men inte till en vilja att förändra eller påverka. Respekt för andras sätt att forma sina egna liv kan vara en orsak till och del av toleransen, en nödvändighet i ett samhälle präglat av mångfald. Tolerans uttrycks ofta från ett överläge, när en person eller grupp med mer makt väljer att tolerera den eller dem som har mindre makt. I lyckliga, jämlika stunder kan tolerans vara ömsesidigt respektfull.
• Med vrede avses att det främmande uppfattas som så moraliskt fel att det inte går att acceptera, och att det blir känslomässigt angeläget. Viktigt är att vreden kan vara rimlig, bottna i ökad kunskap om och samtidigt respekt för andra människor, och just därför väcker en viss handling, tanke eller värdering vrede. Berättigad vrede kan exempelvis riktas mot sociala orättvisor, eller mot personer eller grupper som vi menar bryter mot vad som är gott eller rätt. Ökad kunskap om det främmande behöver inte leda till bejakande eller ens tolerans, även om det kan göra det.
• I det ensidiga avståndstagandet försvinner den mångfald som antyddes i beskrivningen av den påhittade kvinnan ovan, det främmande värderas enbart negativt. En aspekt – ofta förvanskad och förenklad – av det främmande lyfts fram och nedvärderas, till exempel kvinnans kristna tillhörighet. Precis som människor är religiösa och kulturella traditioner mångfacetterade. Religiöst inriktad främlingsfientlighet ser bara negativa ting i en viss tradition, inte det goda som där tänkts och gjorts, tänks och görs.
• Hatet förstärker det ensidiga avståndstagandet känslomässigt. Den som uttrycker hat har en intensifierad ensidig vrede, yttrar sig ofta starkt nedsättande och med en vilja att den främmande ska skadas.

Vilken är kopplingen mellan främlingsfientlighet och rasism? Likheterna mellan hatiska utsagor om exempelvis ”negrer”, ”zigenare”, ”judar” och ”muslimer” gör det förståeligt att vissa vill använda begreppet ”rasism”, oavsett vilka som omtalas. Rådets mening är dock att det bör reserveras för vissa specifika former av främlingsfientliga uttryck. Detta för att kunna skilja mellan ”rasism” och andra former av främlingsfientlighet, och för att barn, elever och andra inte bör utpekas som rasister utan att det finns mycket goda skäl för det. Rasismen rymmer tankar om att mänskligheten kan delas in olika grupper via yttre kännetecken, att egenskaper – exempelvis moraliska – går i arv hos alla i dessa grupper och att de värderas olika. Rasism är en form av främlingsfientlighet, men all främlingsfientlighet bör inte benämnas rasistisk.

En fördel med denna definition – att främlingsfientligheten uppstår vid det ensidiga avståndstagandet – är möjligheten att identifiera fientligheten. Den blir inte en godtycklig anklagelse mot människor vars åsikter eller handlingar vi invänder mot. Det går att visa om en person eller en grupp uttrycker sig ensidigt avståndstagande mot andra individer eller grupper. Man kan visa huruvida nyanserade eller positiva aspekter av det främmande någonsin lyfts fram, eller inte. En särskild utmaning för lärares yrkesetiska omdöme – där kunskap om barnen och eleverna, och förtroendefulla relationer till dem, är avgörande – är denna: Med vilka barn och elever, och i vilka situationer, bör arbetet syfta till nyfikenhet eller bejakande av det främmande? När är det inte moraliskt rimligt eller möjligt att verka för mer än tolerans, och när kan den konstruktiva vreden rentav vara berättigad?

Rådet menar att en sak bör ses som given utgångspunkt för diskussionerna: Det är bara den enskilda människan som bör ha rätt att definiera sin egen identitet, och de delar som den består av. Den som talar negativt om hur exempelvis ”muslimer”, ”män” eller ”svenskar” i allmänhet är, uttalar sig på ett sätt som strider mot den människosyn som Rådet menar präglar läroplanernas skrivningar om värdegrunden och lärares yrkesetik. Respekten för den enskildes rätt att definiera och uttrycka sin egen identitet innebär inte att läraren bör vara passiv i relation till barns och elevers tankar och övertygelser. Men hur deras sätt att tänka bör utmanas kan ytterst bara avgöras av den enskilda kloka läraren, i samråd med sina kollegor.

Varför är lärares arbete mot främlingsfientlighet viktigt?
Varför-frågan kan ses både ur individperspektiv och ur ett samhälleligt perspektiv. Lärare har ansvar för de barn och elever som omtalas på främlingsfientliga vis, exempelvis när deras religiösa eller etniska tillhörighet nedvärderas, utan att den som uttalar sig har ansträngt sig för att förstå det som är främmande. Att ignorera främlingsfientliga uttryck är att svika dem och deras familjer som ofta, men inte alltid, hör till en minoritetsgrupp. Hon eller han som utsätts för främlingsfientlighet riskerar inte bara att bli sårad, att känna sig ovälkommen i det samhälle och i den förskola/skola som är hennes eller hans. I förlängningen kan hela skolgången påverkas negativt, och därmed möjligheterna att leva ett gott liv i framtiden. Lärares bemötande och arbete med värdefrågor kan ha enorm betydelse för enskilda individer.

Rådet menar inte att värdekonflikter ska undvikas, tvärtom bör de ibland snarare uppsökas. Men när konflikter synliggörs måste det ske på ett sätt som präglas av ömsesidig respekt och en vilja till att förstå den andres sätt att tänka och känna. Detta oavsett vem den ”andre” är, och hur främmande hans eller hennes sätt att tänka och känna än är. Det förutsätter respektfulla, om inte kärleksfulla, relationer mellan lärare och alla barn/elever. Naturligtvis finns en gräns för vad som är rimligt att lärare uppmärksammar i undervisningen. Debatter för och emot att jorden är platt, eller att ”raser” har olika medfödda moraliska egenskaper, är bortom denna gräns, eftersom vetenskapen har visat att de är falska. Undervisning där mer eller mindre genomtänkta uppfattningar om främlingskap diskuteras är däremot en central del i värdegrundsarbetet, och i det yrkesetiska ansvaret.

Privatpersoner och politiker kan argumentera hårt mot motståndare som de uppfattar som främlingsfientliga. Lärare bör också kunna argumentera i sak- och värderingsfrågor, men har samtidigt ett större ansvar, inte minst för den vars åsikter blir ifrågasatta. Vi lärare kan inte bortse från hur undervisningen, och värdeförmedlingen i den, uppfattas av honom eller henne som tänker annorlunda, eftersom lärare har en maktposition som kräver reflektion och besinning. Värden kan, med läroplanens ord, ”gestaltas” på olika sätt. En lärares respektfulla och samtidigt tydliga bemötande av henne eller honom som i nuet tänker på ett bekymmersamt vis om allas människors lika värde, innebär ett gestaltande av att hon eller han har lika stort värde som andra, oavsett ståndpunkter i stunden. Det bemötandet, snarare än argumentationen, kan vara vad som påverkar tankarna och värderingarna mest.

I Lärares yrkesetiska principer finns en formulering som antyder att lärare kan hamna i situationer där de kan behöva gå emot demokratiskt fattade beslut, för att upprätthålla det yrkesetiska ansvaret: ”Lärare arbetar i enlighet med det samhällsuppdrag de fått, där det fastlagts genom demokratiska beslut och om det inte strider mot dessa yrkesetiska principer.” På motsvarande sätt kan lärare mena att de måste protestera mot grupper – politiska, religiösa eller andra – som verkar i det demokratiska samhället, om de uttrycker främlingsfientlighet. Lärare kan reflekterat och nyanserat – med hjälp av konkreta exempel och med stöd i de yrkesetiska principerna – argumentera mot grupper som talar negativt generaliserande om människor med en viss religion eller sexuell läggning, eller uttrycker andra former av kollektiv nedvärdering av människor.

Lärare ska ”klart ta avstånd från det som strider mot” de värden som anges i läroplanerna (Lgr 11, s. 8 f). En tolkning är att det i Sverige finns ideal om alla människors lika värde, men också en verklighet med orättvisor och diskriminering, som gör det svårt att säga att alla har samma värde i praktiken. Att människor, främlingar vi ännu inte bekantat oss med, i vår närhet saknar tak över huvudet och tvingas tigga för att försörja sina barn är ett exempel. Att återkommande diskutera spänningen mellan ideal och praktik, mellan demokratiska drömmar och ofta hård verklighet, är en svår del av lärares arbete. Balansen mellan att undervisa om det som kan väcka sorg och vrede, och att fästa blicken på det glädjefulla och hoppingivande, gör läraryrket komplext men också djupt meningsfullt.

På liknande vis ligger det i lärares uppdrag att kritiskt granska offentlig retorik om alla människors lika värde. Finns uppdelningar i ”vi” och ”de”, även mellan raderna i högtidsorden? Vilka människor inkluderas då i det tänkta ”vi-et”, och vilka utesluts? Finns utsagor och förslag som delar in människor i grupper och generaliserande värderar den ena högre än den andra, på ett främlingsfientligt vis? Om så är fallet menar Rådet att det kan vara nödvändigt för lärare ta ställning, för att demokratins innehåll hotas när medmänniskor, bland dem våra barn, elever och deras familjer, baktalas. Det är att ta yrkesetiken på allvar, att ”bemöta eleverna med respekt för deras person och integritet samt skydda varje elev mot skada, kränkning och trakasserier”. Lärare bidrar i sitt arbete mot främlingsfientlighet till ett samhälle som inte går isär, till ett samhälle där alla känner att de är viktiga och behövda.

Sammanfattningsvis menar yrkesetiska rådet att:

• Lärares arbete mot främlingsfientlighet måste bygga på respekt för varje människas rätt att själv, och i gemenskap med betydelsefulla andra, forma och uttrycka sin egen mångfacetterade identitet.
• För ett framgångsrikt arbete mot främlingsfientlighet krävs att lärare tydliggör för sig själva vad begreppet innebär. Rådet föreslår ett sådant tydliggörande i denna text.
• Lärares yrkesetik sträcker sig utöver lärarens skyldigheter som anställd. Det kan uppstå situationer när lärare, utanför sitt uttalade uppdrag, behöver ta ställning mot främlingsfientlighet och för eleverna.

Referenser

• Lifmark, David (2010) Emotioner och värdegrundsarbete: Om lärare, fostran och elever i en mångkulturell skola. Umeå: Umeå universitet.
• Lifmark, David (2014) ”Vad främlingsfientlighet kan vara”. I Religion och livsfrågor nr 1, 2014
• Nussbaum, Martha C (2001) Upheavals of Thought: The Intelligence of Emotions, Cambridge, Cambridge University Press.
• Skolverket (2011) Läroplan för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet 2011. Stockholm: Skolverket.

Lärarnas Yrkesetiska råd resonerar och ger rekommendationer om hur lärare kan förhålla sig till ny teknik och sociala medier.

Lärarnas yrkesetiska råd för kontinuerligt diskussioner om lärare och sociala medier. Dels i interna diskussioner, dels genom att bjuda in lärare till dialog. Rådets slutsats från dessa och andra erfarenheter i vår lärarvardag är att detta är en levande och i allra högsta grad yrkesetisk fråga.

Använd teknik som förbättrar
Lärares yrkesutövning via sociala medier är en viktig fråga. Ny teknik slår igenom och fler använder sig av digitala kommunikationsvägar. Det är en utveckling som på många sätt underlättar läraryrket men som också ställer krav på nya kompetenser. Rådets utgångspunkt är att lärare bör använda den teknik som kan underlätta arbetet, förbättra undervisningen och utveckla kommunikationen med elever och föräldrar.

Lärare bör enligt yrkesetiken inte bara ta ansvar för att eleverna lär, utan också för vad de lär – och elever behöver idag kunskaper om den digitala teknikens möjligheter, fördelar och risker. Det blir därför utifrån yrkesetiska aspekter viktigt att avgöra i vilken utsträckning och på vilket sätt sociala medier kan användas för att bidra till elevernas kunskapstillväxt, stödja deras personliga utveckling och skapa goda betingelser för deras lärande, utveckling och förmåga att utveckla kritiskt tänkande. Teknik och användande av sociala medier i sig ska inte vara ett självändamål, utan ett medel att nå skolans demokratiskt fattade mål.

Tekniska förutsättningar behövs
Enligt lärares yrkesetik tar lärare ansvar för att utveckla sin kompetens både när det gäller yrkets utveckling och innehållet i undervisningen. Alla lärare har dock rätt att utöva sitt yrke på ett professionellt sätt som de har kompetens för och känner sig trygga med. I de fall lärare åläggs att använda sociala medier eller andra nya tekniker i yrket, ska de få möjlighet att utveckla adekvat kompetens samt få tekniska förutsättningar för att på ett professionellt sätt kunna bedriva sitt uppdrag. Rädsla och osäkerhet inför det nya får inte heller utgöra ett hinder för utveckling. Lärare ska ha rätt till kompetensutveckling för de arbetsuppgifter de ska utföra.

Rådet anser att detta är ett typexempel på att yrkesetiska frågor stundtals också blir villkorsfrågor. Hur diskuterar vi användningen av sociala medier på skolan, hur stödjer lärare varandra och vilket stöd ger skolledning och huvudman?

Tänk en gång extra
Hur bör då lärare kommunicera med elever och föräldrar via digitala forum? Kommunikation mellan lärare och omvärld sker redan idag på många olika sätt, där sociala medier är ännu en kanal. Vi kan alltså till stora delar tillämpa förhållningssätt vi redan har. Det du anser att alla kan ta del av kan du skriva i ett öppet digitalt forum medan det som bara rör några skriver du enskilt. Dock bör man tänka sig för en gång till innan man skriver, med tanke på att det skrivna ordet har längre livslängd än det talade och att det tolkas utan stöd av kontext och kroppsspråk.

Rådet menar också att de yrkesetiska aspekterna i hög grad aktualiseras när det som sker i sociala medier kan påverka lärarens integritet i förhållande till elever, föräldrar, arbetsgivare, kollegor och allmänhet, men också när det påverkar elevers integritet. Exempelvis ger ibland nätet en känsla av anonymitet och lärare kan därför få veta mer om sina elever än de skulle fått annars. Det är alltid viktigt att den relation som skapas inte får utnyttjas på något otillbörligt sätt och att makt och beroendeaspekter beaktas.

Vän med elever i sociala medier?
Många lärare ställer sig frågan – ska man vara ”vän” med sina elever och deras föräldrar på nätet? Huvudsaken är att det val du gör är medvetet utifrån ett yrkesetiskt perspektiv. Ingen annan kan avgöra hur just du ska göra. Lärare bör däremot noga tänka igenom graden av sin öppenhet i sociala medier. Detta gäller än mer om man själv känner tveksamhet inför gränsdragningen mellan yrkesrollen och den privata sfären. Om lärare däremot känner att de kan behålla sin integritet, har kunskaperna, och kan se yrkesmässiga fördelar för sig själva och kunskapsmässiga fördelar för eleverna finns inget som hindrar just lärare att vara aktiva i sociala medier.

Oavsett vilka ställningstaganden du gör så var noga med att beskriva och tydliggöra dina professionella gränsdragningar och ställningstaganden gällande användningen av sociala medier. Tänk alltid igenom vad det är för information som sprids. Givetvis bör det också beaktas hur ens framträdande i sociala medier kan tänkas påverka samhällets tillit och förtroende för lärarkåren i stort. En möjlighet kan vara att använda två konton där det är möjligt, ett för privat bruk och ett för yrkesmässigt användande.

Agera som i verkliga livet
En annan fråga är hur läraren ska ställa sig till sådant som elever skriver om varandra och andra. Sociala medier blir ibland en skådeplats för misstag och även för rena trakasserier. Rådet menar att man även här måste använda samma etiska ställningstagande som man gör om det som sker utanför nätmiljön. Det du skulle reagerat på och agerat utifrån i det verkliga livet kräver handling även när du stöter på det i ett socialt medium. Utgångspunkten för rådets ställningstagande är yrkesetikens skrivning att lärare i sin yrkesutövning förbinder sig att upprätthålla förtroendefulla relationer med eleverna och med deras föräldrar/vårdnadshavare; att alltid bemöta eleverna med respekt för deras person och skydda varje individ mot skada, kränkning och trakasserier samt påtala och engagera sig mot sådana utvecklingstendenser och handlingar i skola och samhälle som kan skada eleverna.

Även här måste gränsen mellan yrkesutövning och privatperson beaktas. Frågan om nätkränkningar bör även tas upp när vi arbetar med planer mot kränkande behandling. Vi kan notera att Barn- och Elevombudet skriver att ”om kränkningar som begås på elevernas fritid fortsätter i skolan har skolan ett ansvar för att agera”. Lärares vuxennärvaro på nätet kan ju i detta sammanhang också bidra till att förebygga mobbning och kränkande behandling.

Lärarnas yrkesetiska råd ger följande rekommendationer:

1. Diskutera sociala mediers användning på era skolor – frågan behöver kontinuerligt lyftas upp till diskussion och inom detta fält finns det en stor kraft i gemensam reflektion. Dock måste varje lärare slutligen själv ta ställning utifrån yrkesetiska överväganden.
2. Kräv kompetensutveckling – om du åläggs att använda sociala medier eller andra digitala medier du känner dig osäker inför, ska du efterfråga utbildning. I annat fall riskeras en olycklig situation för både dig och dina elever.
3. Använd olika konton – ett sätt att undvika svåra gränsdragningar är att använda olika konton där det är möjligt. Om det inte är möjligt går det istället ofta att göra inställningar för olika användare samt bilda grupper som bara inbjudna har tillgång till.
4. Tänk som du brukar – sociala medier medför ny teknik och fler kontaktytor, i övrigt har litet förändrats mellan dig och din omvärld. Du har fått nya spännande möjligheter att kommunicera med elever och föräldrar, men det du inte skulle sagt annars, ska du inte heller säga nu. Det är också viktigt att ständigt aktualisera yrkesetiska överväganden gällande elevers,föräldrars och lärares integritet.

Lärarnas yrkesetiska råd

Flera tusen elever från grundskolan till gymnasiet har nu också lyft på locket när det gäller #metoo. Läraren som trycker upp tjejer mot väggen, men också tragiska berättelser om övergrepp mellan elever. Frågor om trakasserier och övergrepp är tyvärr ingen ny fråga för skolan att hantera men det är just det som är ytterst problematiskt. Övergrepp och kränkningar fortgår och kan fortsätta existera i en miljö som har till uppgift att fostra morgondagens kvinnor och män. Att det kan fortsätta existera på en plats som har till uppgift att forma framtidens medborgare och deras värderingar är sorgligt. Vill vi se en förändring kring frågor om ojämlikhet, ojämställdhet och maktövergrepp i samhället så är skolan en av de platser där vi verkligen måste ha tillräckligt med kraft, mod, ork och resurser för att kunna stå upp och utmana. Det är kanske just därför som det blir viktigt att ta berättelserna på yttersta allvar för att så långt som möjligt försöka se till att det inte upprepas.

I lärares yrkesetik finns stöd för att kunna göra detta. Lärare ska utifrån sin yrkesetik alltid bemöta eleverna med respekt för deras person och integritet samt skydda varje individ mot skada, kränkning och trakasserier. Elevers beroendeställning gentemot lärare gör det än viktigare att ha ett yrkesetiskt förhållningssätt i vår yrkesutövning. Vi skall aldrig diskriminera någon och vi måste ständigt arbeta för att upprätthålla förtroendefulla relationer med både elever och dess vårdnadshavare. Trakasserier och övergrepp kan aldrig skapa den förtroendefulla relation som krävs för att få en skola där barn och elever kan känna trygghet och utvecklas till personer med självkänsla och självrespekt.

Lärare bör stödja varandra, i synnerhet i svåra situationer. Men i yrkesetiken har du även stöd för att agera i relation till kollegor som brister i respekt mot en eller flera elever, som kanske rent av trakasserar dem: Lärare visar god kollegialitet men inte på ett sådant sätt att det kan leda till en handling eller underlåtenhet som kan skada eleverna. Lärare ingriper om en kollega uppträder kränkande mot en elev eller motverkar en elevs rättigheter.

I yrkesetiken finns också stöd för att du som lärare ska kunna påtala och driva frågan vidare i de fall där du inte anser dig få tillräckligt med mandat och stöd för att just kunna skydda mot trakasserier och övergrepp: Läraren ska påtala och engagera sig mot sådana utvecklingstendenser och handlingar i skola och samhälle som kan skada eleverna.

Vi i lärarnas yrkesetiska råd är som alla andra bedrövade över det som #metoo har synliggjort, nu även i den svenska skolan. Samtidigt kan uppmärksamheten ge hopp. Vi tror och hoppas att fler ser sitt ansvar och arbetar mot de strukturer som orsakar dessa problem, och att färre personer kommer att kliva över den gräns där de begår övergrepp. Vi tror och hoppas också att fler kommer att säga ifrån och vidta åtgärder, om de behandlas respektlöst. Att de förlägger skulden där den hör hemma, hos förövaren. Avslutningsvis är vi övertygade om att människor i ansvarspositioner, som lärare, i högre grad kommer att ta dessa frågor på det allvar de förtjänar.

Lärarnas yrkesetiska råd 24 november 2017

Idag pågår en diskussion kring den så kallade gymnasielagen, dvs §16 i lag (2016:752) om tillfälliga begränsningar av möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige. Lärarnas yrkesetiska råd finner att den nämnda lagens konstruktion riskerar att hamna i konflikt med Lärarnas yrkesetik.

Gymnasielagen föreskriver att berörda elever ska styrka att man har deltagit aktivt i sina studier. Enligt Migrationsverket ska det aktiva deltagandet redovisas genom att närvarointyg eller betyg lämnas in. Lärares yrkesetiska råd anser att lärares bedömningar och betygssättning inte får ligga till grund för beslut om tillfälliga uppehållstillstånd.

Lärare förbinder sig i sin yrkesutövning att genom sin yrkesetik ”vid utvärdering, bedömning och betygssättning vara sakliga och rättvisa och därvid motstå otillbörlig påverkan”. Den så kallade gymnasielagen gör att den enskilde lärarens bedömning och betygssättning kan få konsekvenser för den enskilde elevens möjligheter att få ett tillfälligt uppehållstillstånd i Sverige. En enskild lärares bedömning och betygssättning kan alltså vara det som avgör om lärarens elev får stanna i Sverige eller inte.

Samtidigt som läraren förbinder sig att i sin betygssättning och bedömning vara saklig, rättvis och motstå otillbörlig påverkan så förbinder sig också läraren genom sin yrkesetik att ”ta ansvar för elevernas kunskapstillväxt, stödja deras personliga utveckling och skapa goda betingelser för varje elevs lärande, utveckling”. Läraren ska också vara ”varsam med information om eleverna och ej vidarebefordra information som mottagits i tjänsten om det inte är nödvändigt för elevens bästa”. Vidare ska läraren ”verka för att upprätthålla förtroendefulla relationer med eleverna”.

Lärarnas yrkesetiska råd anser att vetskapen om lagens konsekvenser för den enskilde eleven riskerar att sätta elevens lärare i en etiskt mycket svår situation. Lärarnas yrkesetiska råd finner också att den nämnda lagens konstruktion riskerar att hamna i konflikt med Lärarnas yrkesetik. Lärares yrkesetiska råd anser därmed att lärares bedömningar och betygssättning inte får ligga till grund för beslut om tillfälliga uppehållstillstånd.

Lärarnas yrkesetiska råd 19 oktober 2017

Källor
Lag (2016:752) om tillfälliga begränsningar av möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige, § 16

Frågor och svar om gymnasielagen, Migrationsverkets webbplats 2017-10-17, https://www.migrationsverket.se/Om-Migrationsverket/Aktuella-fragor/Gymnasielagen.html

Rådet använder yrkesetiken för att ge en rekommendation i frågan om lärares användning av värdegrundsprogram.

Det har förts en debatt i media angående de så kallade värdegrundsprogrammen och ”ämnet” livskunskap, bland annat utifrån materialet SET. I samband med denna debatt har det yrkesetiska rådet kontaktats av lärare och föräldrar som efterfrågat rådets åsikter om det som sagts. Det har även framförts åsikter i Skolverkets rapport ”På tal om mobbning – och det som görs” (2009), om att programmen riskerar att nedmontera lärarnas professionalitet. Med anledning av detta uttalar sig lärarnas yrkesetiska råd i frågan.

Enligt läro- och kursplaner förutsätts alla lärare inkludera frågor om normer och värden i den ordinarie ämnesundervisningen och eller verksamheten. Det finns inga krav i dessa styrdokument på att lägga regelbunden, separat undervisning kring värdegrundsfrågor utanför de ordinarie ämnena. Idag görs ändå detta på många skolor som ett vid-sidan-om-liggande inslag i elevernas utbildning. Ofta följer undervisningen så kallade värdegrundsprogram. Det är ett relativt nytt sätt att arbeta på och det är sådan ”extra” undervisning som detta uttalande avser.

Genom yrkesetiken förbinder sig lärare att i sin yrkesutövning ta ansvar för elevernas kunskapstillväxt, stödja deras personliga utveckling och skapa goda betingelser för varje elevs lärande, utveckling och förmåga att utveckla kritiskt tänkande. Att skapa goda betingelser för varje elevs lärande innebär exempelvis att skapa helheter i utbildningen, att planera den efter gruppens och elevernas kunskapsutveckling och att inkludera vad som är aktuellt för dagen. Undervisningen ska också planeras i samråd med eleverna. Detta är centrala inslag i lärares professionella arbete som bland annat kräver ämneskunskaper, didaktiska färdigheter och träning och som motiverar en lång lärarutbildning. Det finns därför en motsättning mellan ett professionellt utfört lärararbete och en undervisning som med liten anpassning följer en detaljerad manual.

Enligt yrkesetiken förbinder sig lärare också att bedriva och utveckla sitt arbete utifrån såväl vetenskap som beprövad pedagogisk erfarenhet. Skolverket (På tal om mobbning – och det som görs, 2009) konstaterar att programmens effekter är svårbedömda. Det är i alla sammanhang av vikt att lärare i sin professionella roll överväger en rad olika aspekter grundade i såväl vetenskap som beprövad erfarenhet inför ett införande av en ny modell, nya metoder eller som i detta fall, färdigformulerade program. Det finns lärare som har goda erfarenheter av programmen och som uppskattar dem men rådet konstaterar samtidigt med hänvisning till Skolverkets utredning, att det inte tycks finnas säker vetenskaplig grund för att påstå att programmen ger avsedda effekter

I yrkesetiken uttalas också att lärare ska ta ansvar inte bara för att eleverna lär, utan också för vad de lär. En professionell lärare behöver kunna utvärdera elevernas kunskapsutveckling och ta ansvar för vad eleverna faktiskt lär. Om eleverna inte lär sig det som var avsett eller annat än det som var avsett, måste detta upptäckas och undervisningen anpassas till den nya situationen. I vilken utsträckning lärare i sin utbildning har byggt upp en kompetens för att kunna bedöma effekterna av färdigformulerade program som bygger på gruppdynamiska övningar, värderingsövningar och/eller rollspel som syftar till personlig utveckling är säkert varierande. Det yrkesetiska rådet ser här en risk för att programmen används utan att lärare kan ta fullt professionellt ansvar för vad eleverna lär.

I debatten har även framkommit exempel på där elever upplever att de på olika sätt farit illa då läraren inte på ett professionellt sätt kunnat hantera känsliga situationer som uppstått eller att läraren till och med haft direkta frågor och inslag i sin lektionsplanering som har upplevts integritetskränkande av elever. Lärares yrkesetik anger att läraren förbinder sig att alltid bemöta eleverna med respekt för deras person och integritet samt skydda varje individ mot skada, kränkning och trakasserier – samt även att respektera såväl kollegers som andra yrkesgruppers kompetens, skyldigheter och ansvar i skolvardagen.

Det yrkesetiska rådets rekommendation Rådet anser att lärare har och ska ha mycket stor frihet att utforma undervisningen inom de ramar som är givna. Det finns lärare som bedömer att de har kompetens och erfarenhet för att använda hela eller delar av värdegrundsprogram och som analyserat vilka konsekvenser programmen medför. Det kan dock också finnas en risk för att det finns lärare som undervisar utanför sitt kompetensområde och där dessa analyser inte genomförts varken före eller under programmens tillämpning. Rådet uppmanar därför alla lärare som använder programmen att reflektera över de resonemang som förts ovan samt att ta del av de utvärderingar och uppföljningar som gjorts och görs i relation till olika värdegrundsprogram . Om det finns lärare som med grund i vetenskaplig kunskap och beprövad erfarenhet upplever att de måste sänka sina krav på en professionellt utförd undervisning bör de reagera. Detta kan i vissa fall innebära att de omprövar sin användning av hela eller delar av programmen.

Lärarnas yrkesetiska råd, 2011