Symbolpolitik nej tack!
Trots akuta problem med resursbrist och hög arbetsbelastning för Sveriges lärare, väljer statsminister Ulf Kristersson att fokusera på mobilförbud i skolor – en marginell symbolfråga. Samtidigt ignoreras de verkliga utmaningarna inom skola och förskola, där nedskärningar leder till uppsägningar och minskad stödpersonal.
När vi lärare bildligt talat går på knäna i spåren av besparingar och nedskärningar i flertalet av landets skolor och förskolor, så agerar till slut Sveriges statsminister: Ulf Kristersson tillkännager att han med egna ögon vill se hur ett mobilförbud i skolorna fungerar. Detta framgår av en pressinbjudan idag. Journalistkåren hälsas välkommen när statsministern ska avlägga besök på en skola som infört mobilförbud under skoltid. (Min text handlar inte om kritik mot skolan som statsministern besöker och deras beslut att införa mobilförbud).
Bristen på insikt och fingertoppskänsla är direkt provocerande. Landets statsminister väljer att lägga tid, kraft och uppmärksamhet på en marginell symbolfråga samtidigt som resursbristen i skolor och förskolor är skriande. Lejonparten av Sveriges Lärares lokalföreningar uppger att de ekonomiska förutsättningarna att bedriva skol- och förskoleverksamhet är sämre nu än förra året.
Konkret innebär nedskärningarna bland annat att personal sägs upp eller omplaceras, liksom att vakanta tjänster inte återbesätts. Oftast gäller det stöd- och kringpersonal, som till exempel barnskötare och elevassistenter. Det är dock inte ovanligt att även lärartjänster försvinner.
Mobilförbud som ett enkelt politiskt verktyg
Snart ska regeringen presentera sin budgetproposition. Det skulle behövas massiva ekonomiskas insatser till skola och utbildning, men uppenbarligen tror statsministern att problemen är av annan art. Mobilförbud har blivit en politisk symbolfråga, så tacksam att exponera. Den är ju gratis.
Samtidigt saknas entydig forskning som visar att mobilförbud skulle ge några större effekter för barn och elevers lärande. Mobiltelefonernas roll när det kommer till brister i trygghet och studiero är knappast så stor som statsministern vill framställa saken. Visst kan ett ohämmat användande av mobiltelefoner skapa problem. Men än större problem skapas av för stora undervisningsgrupper, för lite tid till oss lärare att förbereda vår undervisning, och för att inte tala om de resurser som saknas för att elever som är i behov av särskilt stöd.
Enligt Skolverket är det dessutom så att 80 procent av skolorna sedan länge redan har en tydlig policy kring mobiltelefoner. Nej, jag vill uppmana Sveriges statsminister att sluta gömma sig bakom symbolfrågorna och ta hand om det som verkligen är problemet: Otillräckliga ekonomiska resurser och lärares skyhöga och växande arbetsbelastning.
Anna Olskog
Förbundsordförande Sveriges Lärare