När dokumentation går före undervisning

Som lärare i förskoleklass upplever jag hur mitt uppdrag förskjuts mer och mer från att möta barnens behov till att hinna med en ständigt växande dokumentationsbörda. Kraven ökar – på kartläggningar, utvecklingsplaner, bedömningar och utredningar – samtidigt som personalresurserna minskar. Det blir färre vuxna i barngruppen, men fler uppgifter som ska hinnas med.

Planeringstid hinns ibland med – om man har tur. Förberedelsetid och ställtid är numera ett minne blott. Det är en omöjlig ekvation att ge varje barn det stöd det har rätt till när resurserna inte matchar behoven. Barn med tydliga behov av stöd får inte längre resurser beviljade i samma utsträckning, vilket innebär att ansvaret ändå faller tillbaka på oss i personalen – utan att något faktiskt förändras i förutsättningarna.

Konsekvensen? Alla barn påverkas. När några behöver mer stöd och vi inte har rätt bemanning för att möta det, så räcker vi inte till för någon. Vi hinner inte individanpassa undervisningen i den grad vi vet att barnen behöver – och som vi vill.

Täby kommun står nu vid ett vägskäl. I vissa områden minskar barnantalet, men det borde inte automatiskt betyda att personal måste bort. Tvärtom – det här är ett tillfälle att göra skillnad. Att behålla personal, trots sviktande barnunderlag, vore ett kraftfullt ställningstagande för kvalitet, likvärdighet och arbetsmiljö. En chans att visa att barns behov faktiskt kommer före budgetrader och procentsatser.