Min verklighet - en lärare berättar

  

MIN VERKLIGHET SOM LÅGSTADIELÄRARE

"Jag går under av all dokumentation" 

År efter år växer dokumentationen jag tvingas göra som mentor på lågstadiet. Den senaste är den nya utredningen av kränkande behandling som kräver detaljerade beskrivningar av händelser, intervjuer, samtal med vårdnadshavare och åtgärdsplaner – allt under min arbetstid och tar upp all min planeringstid! Och det är bara en del av dokumentationen – vi ska också göra utredningar om särskilt stöd, utvecklingsplaner, kartläggningar och analyser, som alla ska göras på plats innan jag går hem. Det är ironiskt att vi lärare får lägga så mycket tid på att utreda kränkningar som skett, medan Täby kommun inte tillför några extra resurser för att arbeta förebyggande. Vi får inte mer personal, men vi ska ändå förhindra att kränkningarna sker igen – något vi inte kan göra utan att vara på alla ställen samtidigt vilket är en omöjlighet! Täby kommun har inte ökat personaltätheten utan har istället ökat mängden dokumentation som stjäl min planeringstid. Det här påverkar min undervisning, eftersom jag inte har tid att skapa kvalitativa, språkutvecklande och differentierade lektioner som Täby genom kompetensutveckling år efter år vill att jag som lärare ska arbeta utefter. Motsägelsefullt eller hur? Det blir bara tyst läsning och stenciler i mitt klassrum tyvärr eftersom min tid går åt till att vara en administratör och inte det jag är utbildad och anställd för att vara; en lärare.