På resa med Education International

Den 6 februari drabbades Turkiet och Syrien av massiva jordbävningar. På båda sidor om den gräns som skiljer dessa länder åt kan enligt Världshälsoorganisationen WHO:s beräkningar 23 miljoner människors liv ha påverkats.

På den turkiska sidan lever 15 miljoner av dem varav 1,5 miljoner är flyktingar från Syrien. Officiella siffror talar om över 50 000 döda och hundratusentals människor som har förlorat sina hem.

Den globala lärarfackliga federationen, Education International, där Sveriges Lärare är medlem, var snabbt i kontakt med medlemsorganisationerna i Turkiet och Syrien och sände den 9 februari ett upprop till sina medlemsorganisationer om ekonomiskt stöd till solidaritetsfonden.

Då hade redan den turkiska lärarorganisationen Egitim Sen och Union of Teachers in North Eastern Syria börjat sitt solidariska arbete med att samla och distribuera förnödenheter genom hjälpcentrum i de drabbade områdena.  I Turkiet samordnade de arbetet inom sin centralorganisation KESK.

Inbjudan från de turkiska lärarorganisationen

Den 13 mars fick Education International en inbjudan från Egitim Sen att besöka de jordbävningsdrabbade områdena, möta deras lokalföreningar och se hur de arbetar i denna kris:

”Internationell solidaritet är mycket viktig för oss i denna svåra situation. Det är viktigt för våra medlemmar att veta att de har solidariska kollegor. Vi vill att ni ska kunna observera läget och berätta vidare vad ni ser”.

EI:s generalsekreterare David Edwards, jag som vice-ordförande från Europa och ordföranden i det tyska lärarfacket GEW, Maike Finnern, tackade ja till inbjudan. En grupp förtroendevalda från Egitim Sen ledde besöket och tolkade varje fråga och varje samtal mitt i denna situation av förödelse.

Tillsammans besökte vi hjälpcentrum inhysta i containrar och tältläger i Adiyaman, Gölbasi och Kahramanmaras. Volontärteam från lärar- och vårdfacken besöker också byar på landsbygden, tältläger dit människor evakuerats och skolor för att bistå med förnödenheter och samla information om situationen och behoven.

På varje plats ställde vi frågan om vad som var det allra viktigaste för dem som arbetar i skolan och i vården samt för barnen och eleverna. ”Grundläggande behov som en fungerande bostad, hälsa och skola, psykosocialt stöd och social dialog”, var de återkommande svaren.

Svår situation för familjer, barn och elever

Familjerna brottas med oöverstigliga problem, sorgen över förlorade och skadade familjemedlemmar ligger tung över allas sinnen. De rasade byggnaderna är mycket mer än infrastruktur, de är hem som gått förlorade.

De raserade förskolorna, skolorna och universiteten var barns, elevers och studenters trygga platser för att möta sina kamrater och studera. Nu skickas barnen bort till släktingar och elevhem i andra delar av landet för att gå i skolan långt från sina familjer.

Särskilt utmanande är situationen för avgångselever från högstadium och gymnasium som behöver klara sina slutprov för att kunna ta ett nästa steg i livet, samtidigt som traumat från jordbävningen och saknaden av familjen tynger dem.

Att det finns ett stort behov av just psykosocialt stöd var något som våra kollegor i både lärar- och vårdfack återkom till. De menade att kompetensen finns i de större städerna men på landsbygden finns inget stöd för traumabearbetning.

Lärarfackens vädjan om dialog

Det blev under besöket allt klarare för mig vad socialt ansvar är. Vi såg hur avgörande det är, att som facklig organisation i Turkiet systematiskt ställa frågor, samla data och jämföra med myndigheternas siffror och syn på läget.

Tre månaders undantagstillstånd har utlysts i de drabbade provinserna. Skolorna, och den fysiska undervisningen ställdes in generellt oavsett om förutsättningarna krävde det eller inte.

Lärarfacket har vädjat om dialog och att deras lokalkännedom och kunskap om elevers och lärares behov ska beaktas. Nu öppnas skolor gradvis liksom sjukhus och andra vårdinrättningar även detta utan dialog med facken.

Den informationsinsamling som facken på lokalnivå gör är oerhört viktig för att både myndigheter och internationella biståndsaktörer ska få en sann bild av läget. Det mediala fokuset flyttar snabbt vidare, regeringen vidarebefordrar sin bild av hur återuppbyggnad och återgång till ett fungerande liv framskrider och risken är att stödet från det internationella samfundet inte följs upp så att det svarar på människornas verkliga behov nu och på lång sikt.

Vi hörde en högst påtaglig oro och frustration hos alla vi mötte vad gäller finansiella resurser, arbetskraft och transparens på den långa vägen tillbaka till ett fungerande samhälle. Samtidigt hörde vi ett beslutsamt ansvarstagande.

”Vi delar den information vi samlar in med relevanta myndigheter och vill ha en social dialog, vi är några att räkna med i återuppbyggnaden av skolan och samhället i denna hårt prövade region”.

Det var uppenbart att den fackliga rörelsen använder sin kapacitet att organisera för att i denna katastrof stödja sina medlemmar, sina elevers rätt till utbildning och de lokala samhällen där de verkar. Det finns också en användbar solidaritet på global nivå.

Genom Education International delas den kunskap de lokala och nationella facken bygger, med internationella aktörer som UNICEF, UNHCR och Global Partnership for Education. De behöver också lyssna på dem som lever och arbetar mitt i jordbävningens effekter.

Barns och elevers rätt till utbildning och lärarorganisationens rätt till en fungerande social dialog får inte krossas bland rasmassorna. Dessa rättigheter är vitala delar i återuppbyggnad och framtidstro efter jordbävningen.